Nu är det kört - Men med packning på glid tog det lite tid

Ja så var vi igång igen då, med båda maskinerna under tryck ångandes över gårdsplanen. Nu har det inte gått helt bekymmerslöst utan vi höll på 2 man hela Lördagen och halva Söndagen innan vi fått dit packningarna på de fantastiska luckorna. Det underliga var att Provtryckningen med kallvatten till 16 kg  gick väl bra men när vi så började elda så kana packningen undan vid 4 kg och det var till att börja om. Inte en gång utan flera tills vi förstått felet och modifierat luckorna en aning.

Under provtryckningen med kallt vatten skall vi pressa upp ett tryck i pannan
som är drygt 30% över arbetsångtrycket. Säkerhetsventilerna måste således
blockeras och här är Tage i fullfärd att klippa plomberingarna och rigga ett mothåll



När lokomobilen väl var ute blir verkstaden så stor med ens. Det är
bedrövligt vad de drar in mycket grus  och vad vatten det blir på golvet
när man kalltrycker. Här kallades städpatrullen raskt in.





Här är Munktells lokomobilen så äntligen ute och snurrar runt på
fastigheten. Det är en grann maskin på flera sätt det ser man när man
har lite annat att jämnföra med 




Munktellarn har framförallt ett fint maskineri. Här är det svarvade vevstakar
med linjer och design inbyggd i konstruktionen. Vi hittar väldigt lite av det i
de Amerikanska normalt och få av de engelska har den stilfullhet som
 Munktellarn bjuder.



Kedjedriften är en närmast unik företeelse i en internationell jämnförelse.
Det visar att Munktells var inne på att plocka det bästa  från många och
kedjan var en möjlighet till en relativ viktbegränsning gentemot samma
maskin med kugghjulstransmission. För Munktells del fannas inte så
mycket val i  det fall man valde att lägga cylindern över fyrboxen på vanligt
lokomobil vis.  


Måndag kväll bjöd på strålande väder och med båda Lokomobilerna ute för uppeldning var spänningen hög. Nu var det igen dags för Casen att bjuda på sig och Munktellarn att verifiera sin förträfflighet. Allt gick bra och vi Casen uppsmörjd ordentligt. Sedan var det dags för en rundur ett stycke söderut på den gamlaste av vägsträckorna mot Skara. Ett antal hundra meter av grusvägen av rikssexans gamla sträckning före 1956 står till vårt förfogande och bjuder en ren idyll mellan lövverket. Vägen är helt enkelt autentisk för sammanhanget.
Nedan två bilder på ekipagen som de var under kvällens tillställning.





En konstruktion som borde vara åtalbar - Förhindrar att Muktellarn är klar

Ingen större rapport kvot att förmedla denna Fredag förutom att Munktellarn har fått alla luckorna på plats idag och provtryckningen nådde som mest ett tryck på 4,5 kg. Vi fortsätter imorgon och går det bra så eldar vi upp han innan kvällen.  Då blir nog Söndagen den provningsdag med båda maskinerna igång.

Det finns på Munktells självgångarna två handluckor så vansinnigt dumt placerade så det är näst intill omöjligt att få dom täta. Ingen kan både hålla luckan på rätt plats, samtidigt som man får dit bygeln och muttern. Det skall alltså helst ske med en hand, när det behövs tre händer! Fullständigt obegripligt att man inte gjort om den konstruktionen. Man skulle verkligen vilja prata med de som är ansvariga för det hela. Undrar om inte konstruktionen är åtalbar? Mina värderingar säger att det torde gå att postumt hålla en rättegång med en rad olika åtalspunkter där jag direkt tänker mig, Förargelseväckande beteende och anstiftan till dåligt språkbruk, misshandel och så vidare. Det senare som en konsekvens av ilska det genererar under arbetet med att montera dem. Den som gjorde ritningarna är inte karl nog att kalla sig min vän.

Det blir lite trångt i hallen när man skall redogöra för resor och maskin
prestanda för en hel grupp. Här är det den 5 dagars långa ångvältsresan
 från Göteborg 1990 som fångar gruppens intresse.

Gruppbesök

I goda väners lag var jag däremot under eftermiddagen då vi hade förmånen att motta ett gruppbesök från halland. De lyssnade troget på mina utläggningar och inte mycket slår känslan att få berätta och det är någon som lyssnar. Det är så mycke att berätta om så många maskiner så det skulle kunna räcka för en hel dag tror jag. Naturligtvis har jag tidsbrist och gruppens reseledare kommer fram och säger att tyvärr måste vi avbryta här och fara vidare. Oj är det första man tänker var jag outhärdlig nu eller? men ser på klockan att mer än en timme hade gått och mer än så får man sällan lägga på en grupp. 

Ångplöjningen är en intressant historia som alltid tar sin tid att
redogöra för. Det gäller att inte bli för engagerad för då blir det
för lite tid över för det övriga.

CASEN igång - Gav liten fest med sina 9 häst

Så var det äntligen dags att redogöra för den första körningen med Case 9 hp steam traction engine. Fast egentligen var det bara tal om att provelda och testa oss fram lite, men allt förlöpte så bra att vi kom till att ta oss en tur.

Kommer igång gör vi efter att Uno kommer hem från jobbet. Med lite små fix inne i verkstaden först så är maskinen inte ute förrän efter kl18. Att fylla på lite vatten på pannan börjar vi med. När det når upp i glaset tänder vi på. Varje gång blir man lika förundrad på allt vatten som rinner och dryper över allt. Men det är bara kondens, inga läckage. Vid 1,5 kg är det till att dämpa draget till fyren för nu rinner det i botten få slidskåpet. Det läcker i packningen så ringnyckel no 24 måste hämtas. Några varv på muttrarna så har vi konstaterat att packningen är gången, och så drar vi alla muttrarna åt andra hållet för att lossa luckan. Oj Oj oj vad pannan var varm nu, det går inte att luta sig mot den utan att bränna sig. Uno som har fått på hanskar är snabbt framme och lyfter ner luckan så jag kan pela däna den gamla packningen. En ny packning av svart armerad klingerit huggs till i snabbt tempo så strax är vi redo igen.

Nålen (läs manometern) stiger snabt men så pratar vi lite och justerar lite kikar och kranar så vi glömmer av fyren. Tempot avstannar lite och det tar en liten stund att få upp nålen. Vid ca 3 kg så är vi redo att öppna ångpådraget och höra sången från den gamle uven. För första gången oss veterligt så hörs en Case lokomobil göra sina frustanden i Sverige. Att inte trycka in kopplingen och dra en repa på grusgården är omöjligt. 

Tage är ju maskinisten så det blir till att "skjuva" upp honom till spakarna. Han står där och drar hit och drar dit för att snabbt lära in fram och back, känna pådraget och kopplingen. Att försöka prova injektorerna i detta läget är meningslöst då trycket inte ännu är över 4 kg. Matarvatten funktionen är ju annars den allra viktigaste att ha koll på, men nu rullar vi iväg.

 Först lite både fram och tillbaka sedan lungt och försiktigt CHUFF-Chuff-chuff och den går!!! " tänk, Dä ä så gött å se rom rålla förste gången sårär " Man är så barnslig, men det killar i hela kroppen när det Chuffar till och banar sig framåt.  Först lite fram och te baka på gården sedan backar de ner honom  i sluttningen ner mot fyllningsplan bakom verkstaden för att ge maskinen ett litet motstånd. 

I varje fall en underbart lyckad kväll även om det var kallt som vanligt  i slutet på maj. Mössa och jacka var inte att vara utan. Nu skall Case in i verkstaden igen och få lite ytterligare puts och justeringar innan den är klar för sitt första offentliga uppdrag. Vad det blir är inte  på någotvis bestämmt, kanske är det först i Danmark som den gör sin entre eller om det är någon grupp de närmaste dagarna som blir provpublik. Vi får se vad som faller sig.
I morgon vänder vi oss till Munktellarn igen för att fortsätta de förberedelserna så att den förhoppningsvis kommer igång fram till helgen.

Slutligen bjuder vi en vy från förarplatsen för er som ännu inte varit uppe på en lokomobil. Är inte säker på att det ger så mycket kanske men i alla fall en uppfattning om vad man ser. Eller vad man inte ser kanske?

3dje vagnen för logi - inför resan som en gång skall bli

Ytterligare en vagn är nu bärgad. Under lördagen hämtades ytterligare en cirkusvagn hem så att vi nu har 3 st lämpliga vagnar att hänga efter våra lokomobiler vid nästa eventuella långresa. Samtliga 3 kommer från olika McDonalds resturanger i mellansverige och denna nu senaste hitkomna från Köping. Det klart att innan någon större resa låter sig göras kommer att krävas en ordentlig revision av såväl det yttre som inre. Vagnarna har ju brukats av McDonalds som kalasvagnar för barnkalas och ursprungligen har de båda senare ursprungligen varit packvagnar så vitt vi kan förstå och saknar all form av för oss nödvändig inredning.



Uno inspekterar nytillskottet som har påtagliga rötskador i panelen och sockelträ. Men underedet med solida gummihjul är mycket passande för vårt ändamål och det hela ser lovande ut. Direktörsvagnen från Borlänge har ju trähjul med järnringar vilket är mindre lämpligt på dagens hårdlagda vägar. Anmärkningsvärt är att samtliga 3 tros härröra från Furuviks Cirkus och är på så vis sammanförda igen.



Verkstadsrapporten, 

för den gångna veckan är att ytterligare arbeten är gjorda på CASE  och Munktellarn. CASEN hoppas vi kunna provköra nu i kommande veckan och Munktellarn skall slutligen få en provtryckning. Det är enormt vad alla småsaker tar tid. I en hel dag har jag hållit på med att justera in eldluckan så att den hänger någorlunda vettigt. Ett arbete som innbar nya pinnbultar i pannan anpassade till sammanhanget och därtill tillverkning av justeringsbleck. Flamskyddet måste svetsas på, och gångjärns hålen ombrotchas, varpå gångjärns pinnen måste revideras på motsvarande sätt. Men det känns bra när det blir gjort och maskinens kondition lyfts ett litet snäpp ytterligare. Med lite arbete kan denna CASE bli en kanonmaskin faktiskt. 

Man känner dock en viss trötthet och stressfaktorn gör sig alltmer påmind ju närmare Greasted  evenemanget vi kommmer.  Skall vi hinna med allt, eller hinner vi rätta till det innan Greasted , nä det får vara så länge, osv osv. 

Har idag haft två olika sällskap på besök och med ett Hollänskt motorteam så ansträngs engelsk kunskaperna endel. Jag blir trött helt enkelt av att hitta ord för allt man vill säga. Men nu är det kväll.

Case is HOT!

Vad är det som händer här nu då? en burn out med Casen? Nej det är inte möjligt och inte har vi fått upp ångan heller. Tyvärr skulle man kunna säga. Fick våra säkerhetsventiler idag så i morgon hoppas jag få ihop det. Men rycker gör det och ånga är det.

Nä,  det Uno så klart som har gått på med hetvattentvätten. Nu får du ta det lite lungt gubbe för det där är effektiva grejor.  Och visst rent blir det.

På den här bilden ser man propotionerna på maskinen och det är inte så illa galet ändå. Ja jag har haft lite svårt med att ta till mig detta med den amerikanska stilen men denna lilla Casen är helt ok. Det är faktiskt så att man känner lite stolthet inför den trots allt. Det skall bli spännnande att få elda upp den framöver nu. 

LIMO visar sin duglighet - genom ren Söndagsklåfingrighet

LIMO

Lindholmen Motala verkstad

 no 91 från år 1924

Uno hade lite kli i sina fingrar denna helg och vevade lite Limo. Med hjälp av Tage Blom som vridde på munstyckena lite så gick den ganska bra till slut. Denna LIMO köpte vi på annons i Signalhornet (nuvarande Classic Motor) en gång. Den annonserades ut från ett museum i Umeå tror jag det var. Med no 91 är den traktorn, den som har det högsta tillverkningsnumret vi varit i kontakt med.

Ganska kul va?

Slutligen ser man endast spåren av dagens övningar. Och nog tror jag att man kan utläsa endel rastlöshet i snirklarna om man vill det? Men även en rejäl skopa lekfullhet från kroppen av en nära nog 50 årig gubbe.

Ett steg till - ett steg till, ...

Advance Rumely

Förra veckans jätte fina väder möjligjorde endel arbete utomhus, vilket Uno tog fasta på och grundmålade sina bakhjul. I alla fall ett av dom och de båda främre. Han var så glad över att kunna vara ledig från jobbet och pressa lite på lokomobil arbetet. Men han gav uttryck för en viss besvikelse när han plötsligt insåg, "att det blir totalt sett så stora ytor att det räcker nog inte med en burk färg? fast det är en hel liter"

Case

På Case fronten tillverkades en ny kolvstång. Den gamla var inte sliten egentligen men ack så illa anfrätt. Någon box som håller tät där trodde vi inte på. Så väl isär taget gavs en förnämlig möjlighet att rengöra och revidera målningen. Vid detta laget är den ihop igen och nu måste tåtarna snart dras ihopa för proveldning.

Till Kulturen - var första turen.

Så var då säsongen igång med ett första engagemang. Det var som vanligt Karusellen som var först ute och i år blev det en långlöpare ner till Kulturen i Lund. Denna anrika musiala institution har organiserat en barnens dag med mycket aktiviteter. Stundom var det mycket folk, så vi hade riktigt bra beläggning på karusellen i några timar. Hela tillställingen måste varit sammanfattat som ett lyckat arrangemang av arrangörerna. Regnet var utlovat men Barnens dag i Lund 2011, klarade sig med någon timmes marginal. Det gjorde dock inte vi som den sista kvarten fick en skur så vi hann bli genomblöta innan vi plockat in de sista bitarna av karusellkonstruktionen. Dessbättre inget ömtåligt utan delarna är tillräckligt väderokänsligt för att inte tarva någon större eftervård.



I väntan på att klockan skall bli slagen står vi klara för insläpp. Karusellen
är på plats på den gröna plätten  mellan kulturbyggningarna och vid dennaa 
plats är det inte möjligt att bygga från bilen utan allt måste bäras ut och byggas
från marken.




Så har spektaklet börjat. Vi är igång med de första vevningarna
 och alla är lika nöjda, ända tills de skall gå av. 



Två glada tjejer som efter dagens övningar sammanfattar sina intryck
och här i detta fallet samlar in karusell kassan. Efter denna lyckade
  dag så har de som organisatörer all anledning till dessa muntra utrop. 



Verkstadsrapport lite kort.

Provtryckningen av Case 9, har klarats av i dag. Egentligen helt utan problem men naturligtvis så är kik-kranarna kissnödiga som alltid så golver blir snabbt vått. Sölandet med vatten från slang och provtrycksbytta hjälper till med blötläggningen. Tar inte lång stund innan all tillgänglig spån är en enda sur hög som man kliver över utan betänkligheter.

 Närmast kameran sitter Uno och pumpar lite på känn, medans "lillegubben" Tom refererar till nålens karriär uppåt på skalan.  "-Aa nu ä rä 125, nu ä rä över 125, nu stå rä på 130,..."

Ca 9 kg är arbetstrycket förhoppningsvis när han besiktningsman har sagt ditt. 30% över var det beordrat så ca 11 kg visade nålen. Inget anmärkningsvärt förutom dessa eländiga kik-kranar. Fattar inte att man har använt sig av dessa i så stor utsträckning som är fallet. Nu börjar återbyggnaden med att måla pannan innan bakhjulen sätts tillbaka.  

Tom 8 år förstod nog inte så mycket, men tyckte det var intressant att ta del i processen som var hans första provtryckning. Inom några dagar skall vi genomföra samma sak med Munktellarn innan vi kan gå vidare med säsongs förberedelserna.

Uno ägnar sin tid i huvudsag år sin Advance Rumely som nu är i det närmaste renskaven från allt Amerika-bôs. Han har kämpat väl och kan nu njuta av att få stryka på lite grundfärg på vissa detaljer. Det är en riktig kick när det kommer så långt och han vädjar till vår uppmärksamhet.
I förgrunden ser vi den övre delen av vändskivan som sitter under pannan och under bearbetning är det stora axelhylsan till bakaxeln
vi ser. 

Samleriet - en ambition hos far - Vad kul det var - så vilken tur, vi har den kvar

1981

Nu 30 årsedan redan.

Bilden från vår bakgård för 30 år sedan har länge legat med i vårt bild collage på hemsidan http://picasaweb.google.com/Munktells/RubensMaskinhistoriskaSamlingar#  men den är värd att kommenteras nu när det är jämna år.

Några av de här maskinerna har jag nog berört tidigare i mina inlägg och andra kommer vi att lyfta fram det vet jag. Men för att vända på det hela så börjar vi med personerna på bilden. Naturligtvis är mannen till vänster Ruben Blom här iklädd ny blå overall och gröngul keps från lantmannen med grönt solskyddsglas i skärmen. De var så vanliga då så notera detta tidsdokument. Till höger äldsta sonen Tage fortfarande ung. Numera samlingarnas tekniker med mekanisk känsla mer påtaglig än den historiska. Då blott något över 30 år gammal.

Maskinerna i bild är längst upp till vänster Munktells Motorvält. En klassiker med 20-24 motorn som klonkar så gott och klingar med sina stålgjutna växelhjul som kyrklockor om man är lite ovan vid hanteringen. 

Längst bak, närmast väggen står Jonsson i Äskekärr, ja inte han själv men väl Marshall lokomobilen vi köpte av honom. Se inlägg http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.com/2011/02/marshallen-i-askekarr-en-gigant.html 

De stora mörka maskinerna är Ångplogslokomobilerna nyss hit komna från England den sommaren. Inköpta på auktion året innan men anlöpte Kristinehamn i juni 1981 först. Tunga grejor med sina 18 ton vardera. Kommer att bli föremål för inlägg framöver helt säkert.

Den lilla självgående lokomobilen får sina små propotioner väl framlagda framför plöjarna. Längst ut till höger  Avance motorn far hämtat på skroten i Kil, ( http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.com/2011/01/bilfabriken-som-inte-gjorde-en-enda-bil.html ) så närmare kameran till vänster en liten Krimo 7-9 hk från Åmål. Vidare åt höger bakom ryggen på far en Målilla BRB och herrarna ägnar sin tid åt att studera en Torps Ideal motor.

Så summan av det hela är underlig, och något jag inte kan riktigt förstå. Trots att alla grejorna ju finns kvar så var roligare då.

Ett till på Röde 3 - om du vill se

Refererande till Blogg inlägg den 31 Januari http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.com/2011/01/lok-da-ble-bara-rode-3.html

Ytterligare ett foto har just kommit fram från vårt köp av "mösaloket" Röde 3. Skam till sägandes så har jag inte skrivit på när detta skedde utan måste kolla vidare i listor och div handlingar. Trevligt  kort med alla tre huvudpersonerna återgivna och idag bara Röde 3 kvar i livet. Det påminner oss om att vi bara lånar grejorna ett tag.