Bygger på paraden - Åsljunga blir nr 20 i raden

                                                                                                      Br Eliassons lokomobil en i raden

Börjar denna blogg med ett foto och ett köpekontrakt från 1971. Far köper hela sågen för att få lokomobilen. Vi jämnar den med marken och städar upp platsen genom att lägga all bråte snyggt i små högar. Allt enligt avtalet. Denna rivning minns jag väl och det var inte gjort i en handvänning utan vi snarkade över i såghuset den natten under minimalt skydd. Säljare var Bröderna Gunnar och Erik Eliassson, Åsljunga Örkelljunga, om jag tyder  lapparna rätt,  Exact var denna plats var belägen har vi inte kunnat reda ut ännu.  Lokomobilen var Munktells no 5789, en H10 från 1917. Tidigare platser är okända för maskinen då vi aldrig erhöll besiktningsboken. En skaplig foto dokumentation finns om denna bärgning med rivningen, som i och för sig var extra omfattande men som i mycket speglar de miljöer vi mötte i våra operationer med att bärga lokomobiler.                          

Det första som var att göra var att frigöra maskin då såg och maskinhuset var  nerfallna. Hjulen  och axelcentrumen var ju avmonterade  men fanns i nära anslutning till sågen så det var inte  något större arbete med att  montera på dem. Det  gällde att pumpa och palla upp maskin bara så att hjulen gick att  hänga på. Pinnahjulen är ju inte så tunga så det  är ju snart gjort. Skillnad  är ju när de är försedda med den andra typen som har plattekrer, de kräver  minst två man bara att resa upp och väl lite hävert när de skall på axeltappen, på dessa de stora maskinerna. Så var det nu då inte utan med lite gammal seg cylinderolja först  ur burken så glider hjulen på ett och ett allt eftersom. Pallningsvirke behövde vi inte ta med oss något  för det  fanns ju gott om  genom rivningen av sågen. Vi ser  hur Far häller på oljan  på vänster axeltapp innan hjulet skall  lyftas dit. Detta kort tog jag då 1971 med tanke på att en gång visa hur det gick till. Nu är det mer än 41 år sedan och det är dax att presentera det underbara ögonblicket som det alltid var när hjulen skulle på. När alla fyra hjulen var på plats, brukade han Ruben Blom säga "så ja, då är Sverige räddat"  Det ger ändå trots sin överdrift en hint om vilken plats och roll det hela hade i den värld vi levde.

Förutom Far och jag själv var det Anders Nilsson, närmaste granne som arbetade hos oss och före detta åkare. http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.se/2012/12/med-motorvalt-i-varan-by-riksvagen-blev.html
Med var även Evert Fager, som hade intresse i klyvsågen som fanns där då han var i färd med att bygga upp sågen hemma i Stockatorget, Lerdala.

En annorlunda avslutning på de den här bärgningen var att hemtransporten och lastningen kom i anslutning. Bil och släp var kallade till platsen och som vanligt var det Bröderna Karsson i Forshem, eller  bröderna Cartwright som de ofta kallades. Fars generation,  utan engelskundervisning i skolan uttalade det på sitt eget försvenskade sätt, så dagligdags var det "Kartrajtara".   De hade varit med från början och var det närmast självklara teamet för dessa transport operationer. Deras engagemang ser jag närmast som en av grundförutsättningarna för det lyckosamma 20 åriga projektet med att samla in lokomobiler i stor skala. Möjligen var transporten samordnad med "Kartrajtara"  så som en återresa, returlass.

Tack till Forshems pojkarna, Roland och Tore Karlsson, tack Evert Fager och ett tacksamt minne tillägnas den numera sedan många år bortgångna  goda grannen Anders Nilsson.   

Aktuellt för närvarande - Forum för Sjöfarande

Nya vägar att hitta information

Vi har nu det senaste konsulterat Sveriger Ångbåtsförenings Forum

http://www.steamboatassociation.se/forum i ett försök att få fram mer information om våra sjöångmaskiner. De flesta känner nog till SÅF men om inte så ta och gör ett nedslag hos SÅF på ovanstående länk. Vi har skrivit  flera inlägg under rubriken ÅNGMASKINER kanske du har något att tillföra våra frågeställninger. Endel av det har vi berört här redan men nu senast införde vi en frågeställning rörande en liten marin ångmaskin som vi har ute i Hallen, och som föranleder en del funderingar.  

Maskinen är ca 1 meter hög och byttes in från Dalarna för kanske 15-20 årsedan. Vi bytte till oss den av en trevlig, seriös kille som jag inte här nu kommer ihåg vad han heter men vet inte att vi någonsin fick information om vad det var.

Vad det är, vet vi således inte, men maskinens konstruktion med stucken vevstake  och därmed i avsaknad av tvärstycke får mig att bedömma den som "mycket " gammal.  Det är då för oss, 1850-60 tal?  Så även om den inte är en mekanisk skönhet precis så har den ju sina företräden, som man säger.

Dock är den förutom med sin okända historia även en gåta ifråga om omkastningen?  Här finns det hela på plats men OBS, inget att reglera det med? Det finns heller inga tomma öron, bulthål eller något annat som skulle kunna påvisa att resten saknas.  

Så min fråga är, finns det någon kunskap eller ideer om vad detta är för något? Finns den någon som känner igen den från förr? vilket skulle kunna vara en bit på väg.

Andra tidigare frågeställningar är maskinen vi köpte i Sundsvall tillverkad vid Hammars Mekaniska i Nyland. Den har vi fått  klarhet i genom detta forum och mer kommer  att behandlas där framöver. Många intressanta uppgifter kommer fram när man efterfrågar information från andra håll och uppenbart är att den version av historien som som vi själva sitter på endast är en sida av saken. Samma erfarenhet har vi från tidigare när vi konsulterat Järnvägshistoriskt forum http://www.jvmv2.se/forum/index.php

Men det är ingen tvekan om att det finns en enorm kollektiv kunskapsbank ute i stugorna, det gäller bara att nå fram. Och att få dem att engagera sig.  Så om du är en av dem som vet, var vänlig att engagera dig. Tala om vad du vet.

Smakfull hälsning till jul - Tack Östen, den var kul

Vi får många trevliga julhälsningar nu i dagarna och en julhälsning som vi uppskattade lite extra och här önskar lyfta fram är denna från Östen Runelind. Att Östen är en teknisk begåvning, med känsla för smak och fason det bör det inte råda något tvivel om. Vi visste det nog förut men här är ytterligare en verifikation.

Men vad eldas den med då det ser ut som om resterna av ett tröskverk kommer ur skorsten?

Vi tackar alla för hälsningarna,  Tack Tack 

Gävle maskin från Staffansbygd - Gör oss brydd

I Blogg av den 31 mars 2011 kommenterar jag Maskinen vi köpte i Staffansbygd Holmsjö.

http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.se/2011_03_01_archive.html   Nya rön i Fars papper ger oss närmare upplysningar om denna maskin.  

Gefle maskinen kan uppdateras enligt följande.

Inköpt av, Kalle Svensson Staffansbygd Holmsjö. Den köptes fritt sågen, dvs på plats, kl 11.30 på kvällen den  Fred 22 Aug. Dagen efter köptes Lokomobilen i Nävragöl. Vill minnas att det var Nävragöls Kvarn och såg . Året är 1969 och det var ju helt och hållet ett resultat av kontakterna med Per O Karlsson i Blåningsmåla kvarn. 

 

 

 

 

 

 R Sjöström eller Gefle Verkstäder  

 Nu vet vi inte vem som egentligen har gjort maskinen då där inte är någon skylt, men likheten med någon liknande

bevarad sjömaskin hoppas vi skall kunna ge svar på den frågan. Gefle är vi inte tveksamma till men är det som vi alltid tänkt oss Robert Sjöströms  Mek Werkstad eller Lindahl & Runers,  efter följare som 1893 namnades om till,  AB Gefle Verkstäder.
 Att detta skulle vara ett annat företag än Robert Sjöströms

Mek Werkstad, som tillverkat denna maskin har jag inte funderat över tidigare. Från internet har vi  förstått att Robert Sjöströms mek Werkstad startades redan 1861 och fanns då uppenbarligen parallellt med AB Geflle verkstäder. Men om det tillverkades några maskiner i den företagstappningen vet vi inte. Utgångspunkten för vår förutfattade mening var ju då att vi hade en annan maskin tillverkad i Gefle, av  just nämnda Robert Sjöströms Verkstad.  När så maskinen från Holmsjö köptes och angavs som en Gefle så var det naturligt att vi uppfattade det som samma företag. Här följer några bilder på R. Sjöströms maskinen. Den kommer från Åsa Ånimskogs Husfabrik i Ånimskog, Dalsland. Maskinen är en av de allra första stationära far köpte. Det bör varit 1965-66.  Ytterligare om detta kanske framöver om mer information faller på plats.

Lokomobil Värmland - Brattfors,Digerberget,Vitsand

Expansivt 70 tal

Tidigt 1970 tal var den absolut mest expansiva tiden på lokomobil fronten. Hur många som införlivades då har jag inte full koll på men många anmärkningsvärda tillskott gjordes. 1973 var nog ett rekord år i antal och det var nog inte utan anledning.  Om än inte helt klar på det, så är jag ganska övertygad om att det var det året han far min hade en stående annons i ATL. Lokomobil Köpes. Har inte lokaliserat någon annons men det vore kul att hitta en. Hurvida Maskinen i Brattfors kom den vägen eller genom kontakter vet  vi inte säkert, men det ser i alla fall ut att vara innan vi fick hjälp av Georg Persson i Arvika. Har tidigare informerat om den stationära ångmaskinen vi hittade i Vitsand, och denna lokomobil som köptes i Brattfors i bloggen av den 21 feb 2011 http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.se/2011/02/stafsjo-maskin-i-vitsand-till-en.html

Foton får oss att minnas

Så hittar jag några foton som får mig att minnas från bärgningen, (ja jag väljer att kalla det så) eller hämtningen, om så vore bättre. I varje fall köptes den där på hösten 1973, i Oktober så den blev inte föremål för  bärgning förrän sommaren därpå.  Lokomobilen fanns hos Hilding Olsson, Brattfors, Digerberget, Vitsand, enligt lokaliserad lapp, och tillverknings numret 6352, talar om för oss att den är nr efter den maskin som Gammelvala har i Brunskog. Kanske man vågar tro att dessa båda 6351 och 6352 vart komna med samma tågset. Vart de fördes vet jag inte, men de levererades fritt till närmaste järnvägstation, som det alltid heter. Lokomobilerna är på 23 hk, och är säkerligen helt lika. Men det gör dem inte till tvillingar då det var 20 st i det upplägget  från mars 1917. 20glingar har jag aldrig hört talas om och det låter inge bra heller så vi låter bli att mynta det. Leveransen bör ha skett hösten 1917-eller 1918. Det blev bara några hundra lokomobiler tillverkade därefter innan tillverkningen avstannade. 23 hästarna eller H7 orna som det mer proffisionellt kallas, var  blande de vanligaste modellerna jämte de båda större modellerna H8 och H10.

                                                                                       Vi drar och vi drar,..

Maskinen var en av de ovanligare bärgningarna då den stod på hjulen inne på logen. Arbetet med att ta ut den i det fria var just inget arbete alls mot när de annars stod inmurade på förugn med hjul och axlar 25 -100 meter in i skogen. Inga dammiga rivningar, inga lyft, inga jobbiga hjulrullningar som fick tungan att hänga ner till knäna eller svett som krossade alla planer på en bibehållen hygien. Nej här krokades dragstången i lastbilen och bogserades till lastningsstället. Det var ett moment av tungt arbete dock, upptaljningen på flaket. Nu hade vi ju hjälp från Rune Lindqvist, ortens lokala brunnsborrare, med lastbil och ramper.  Men de moderna borragregaten var ju självgående och därmed självlastande så vinschspel hade han inte. Vinsch denna gång, som så många gånger innan stavades Tore och Tage, eller i vart fall AKE som kedjetaljan hette, med Rubenspojkarna som motorer. Om någon undrar varför vi är så fästa vid de har gamle maskinerna så är det kanske just därför. I svett och smärta , tungt arbete adopterades de till våra hjärtan. Hur skiljas man från dessa, som du gett av dig själv till så mycket.

                                                                                      Inget spel men dubbla uppspelningar        Arbetet gick bra maskin var snart uppe med alla fyra hjulen på ramparna då någonting brast så att den rullade ner igen. Inget fort, inget farligt, bara sakta och säkert inför våra förtvivlade ögon. Tyvärr ett par tre meter längre bort än vad bryggorna nådde så jag vill minnas att vi om lokaliserade fordonet istället för att talja fram den dessa meter. Ni ska veta att vi var ju redan trötta. Nu var det vredesmod, och rent vres som gällde och visst vi ordnade upp biffen. Med andra ord, en gång lastade vi två gånger. Jag passar på att påminna om att vi har gjort det förr, taljat upp maskiner på flaket. Först en maskin, sedan en till, och för att optimera lasset en tredje därutöver. Men då har det ju alltid varit några mil emellan så att det gavs tid för rehab. Med maskin på flaket, säkrad med klossar och som då alltid var fallet länk och björn. "Sikken skit" egentligen tänker man nu, när man har dessa smidiga spännband.

Maaat,...

Några av bilderna är ganska lika och säger samma sak men jag kunde inte sortera utan lät alla löpa med. t.o.m. den gemytliga bilden där vi äntligen fick MAT. Jag har alltid varit den där hungriga typen, så och här.

Ner i kassen bara för att erfara vad mor skickat med.  Någon favorit i dessa sammanhang? Joja visst, risgrynspudding var "all time high"

Ludwigsbergs från BOR - Hämtade Far och bror

Det kom ett brev/ mail,  

Till  RUBENS den 18 mars 2006

Hej!

Jag sysslar med Ohsabanan, museijärnväg! Jag rotar i allt gammalt om och runt järnvägen. Det har funnits en Bobin i Bor där det förståss har funnits en ångmaskin. Ett rykte har sagt att ni har lyckats bevara den maskinen. Stämmer det? Jag är nyfiken på vad det är för maskin och antalet hästar. Kanske togs det några bilder från bobinabriken när maskin nermonterdes? Hoppas att jag träffat rätt så jag kan åka till er och titta på maskinen.

Hälsningar

Sven Wikblom

..............................................................................................................

RUBENS svarar  19 Mar 2006 

Jo det är nog riktigt. Nu pratar vi  "pioner days"  dvs mitten sextiotal.  Jag var aldrig själv med i Bor, jag var för ung, men väl min bror som var lite äldre. Far och Tage körde hem den i Duetten och Tage berättar, 

"Den va så nerlastad så fjärera va i bûtt, han sto på gummina.  Vi hade fullt  å brôte, tell´å mä på golvet i fram, så dä ble lite framlass" säger Tage,  Han berättar vidare här nu att, "Hela maskinråmmet va ne-klent mä talg som di tyligen hade smörjat med.  Hele tin regna dä och pappen på taket hade blåst å så regnet drôppa hela tia.  Dä ble så halt att dä ente geck å gå där inne för dä ble som Bambi på hal is.  Som tur va så va både jag och Farsan onga och viga då,  idag skulle det aldri gå, en skulle bryta sönder sej derekt. Förstår knappt hur vi fick ut'et  egentligen" 

  

................................................................................


Till RUBENS  må den 2006-03-20

Tack för ditt svar. Det verkar vara en fullträff! Den kallades för bobin fabriken. Huset är nerbränt av brandkåren i slutet på 60-talet. Jag skall leta reda på vad firman hette. Vet att det var en Borås firma men min uppgift är nog från 1910 talet. Tror till och med att jag har en uppgift på hästkraft antalet. Har varit i Riksakivet och tittat efter Ohs Bruks produktion. Alla firmor var förr tvingade att lämna in statestik på vad man producerade och då fanns även ångmaskiners hästantal ner skrivit. Men jag har bara skummat lite på Ohs och Bor. Minns din bror om ångmaskinen stod i ett litet hus bredvid den stora bobinfabriken? Fanns ångpannan kvar då? Jag kommer att höra av mig när jag hittar pappren över bobin fabriken.

Många tack för din hjälp.

Sven Wikblom

...................................................................................................................................................... 

Något ytterligare har vi aldrig hört från Wikbom men vi har idag hittat lite mer information.

Dagens rön

2012-12-16

Så när i tid var detta  förestående då? Nya rön som det brukar heta, ger  information om att maskin köptes i början av Oktober 1966.  Den bärgades sannolikt kort därefter eller på våren som följde. Säljaren var Gnosjö Järn Metallfabrik, -A.Bolander

Om ångpannan fanns kvar detta tillfället minns Tage inte men på frågan om den stod i ett litet hus brevid den stora byggningen så minna han att det var så, ja.  

Som en ytterligare prövning på den dagens vedermödor 1966, stoppades de i en polis kontroll på hemvägen. I hällande regn stod de där och hade körkortskontroll.   Dock vart där inga anmärkningar på nerlastat fordon eller så vidare.   

Maskinen är tillverkad  1889 vid Ludwigsbergs Mek. Werkstad, Stockholm. På kvittot anges 18-20 hkr vilket inte helt oävet.  Den finns idag uppställd lite primitivt och provisoriskt ute i stora hallen så den är möjlig för besökare att se. Vid uttagningen monterades maskinen den delvis isär och fortfarande har vi inte monterat ihop alla delarna.

                                                                  

 

Det är inte så många Ludwigsbergsmaskiner kvar idag varför tillverkningen kanske inte varit så stor. Trots att företaget ofta anges som ett av de större i vår tidiga svenska företagshistoria möter man inte så mycket kvar av dess tidigare tillverkning. Det är först  i och med Ångsprutorna som var dess stora och viktigaste produkt från 1880 talet som företaget gör sig märkbart idag.  

Ludwigsbergs Mekaniska Verkstad startade sin verksamhet redan 1843, och blev 1904 övertaget av Luth & Rosén som försvann in i Asea 1930, (enligt Wikipedia)

                                                            



SÖKES någon där - som har pump till den här

                                                      SÖKES Pump

Medans det är aktuellt så efterlyser vi en pump som kan tänkas passa till Torps motorn. Den är borta som syns på andra bilden, och då vi uppfattar det som någon typ av standard vara, kanske det kan finnas någon liggandes hos någon ärevördig person.  Skulle inte förvånas om även en pump från  Krimo  kan passa. Nedre bilden visar en pump på en av våra Beijers motorer (GÖTA ev) vilket ser ut att vara av samma snitt.

 Rubens Maskinhistoriska Samlingar                   tel 0511 50535,   

 Adress RUBENS  g:a E20,                                      info@bens.se

 533 91  GÖTENE

       Om du har någon hör gärna av dig åtminstånde.     Vore skönt att slippa göra en.

 

Torps Mek Verkst 1912 - Annonserar motor, med öppen vev och liggande kolv.

Lokomobiler ånga och Fotogen

När Torps Mekaniska först började tillverka sina fotogenmotorer har vi inte reda på. Men det tidigaste  vi hittintills har noterat är en annons från 1912 men inget säger att det är den tidiga början. Företaget var ju vid den här tiden väl etablerat som lokomobiltillverkare då man tillverkat ånglokomobiler sedan 1870 talet. 

Torps var till och med så etablerat att man lungt kan påstå att det var landets näst största tillverkare av ånglokomobiler efter Munktells. Introduktionen av explosionsmotorer var därför naturlig men Torps var relativt sena i denna utvekling. Så även om Torps var igång något tidigare än vad denna annons påvisar så är det nog inte många år där före. 1912 hade motortillverkningen faktiskt pågått i ca 15 år på flera ställen i landet och det var full rush på försäljningen. Har inte räknat men nog bör det varit mer än 20 väletablerade inhemska tillverkare vid den här tiden, jämte alla små tillverkare som låg i startgroparna eller redan had presterat en eller flera motorer. 

-------------------------- oooooooooooooo00000oooooooooooooo--------------------------

Torps Mek. Verkstad, Moheda hade genom sin marknadspossition goda möjligheter att lyckas även på motorsidan och med egna välrenomerade tröskverk hade man klara fördelar mot vissa av sina konkurrenter. Men kanske att  Torps motorlokomobiler introducerades lite för sent för att hinna nå några större försäljnings volymer innan första världkriget startade och lade locket på för oljemotorerna. På detta tyder det faktum att det egentligen inte finns några av dessa första motorer bevarade. Har svårt att tro att kvaliten här har spelat någon större roll utan förekomsten av bevarade motorer är nog beroende på hur vanliga det var. Lyckligtvis finns det en känd Torps motor bevarad i fullt renoverbart skick. En motor som denna, där det inte infinner sig någon motsvarighet framstår ju i allt bättre dager ju längre tiden går. Tiden arbetar nu för motorn och verifierar dess unicitet lite ytterligare för var dag. 

  

Historiken okänd

Tyvärr vet vi inte mycket om denna detta exemplarets tidigare historia. Far köpte motorn av en motorhandlare i Överum som var aktiv på 1970 talet. Utan att gräva i handlingarna minns jag inte närmare men han var då välkänd över stora områden då han hade övertagit Beijers lager av reservdelar.
 (tillägg12-12-13. Han hette Torgny Jansson, Blidstena.)

Någon identitetsskylt finns inte heller på motorn så dess identitet är höljd i dunkel. I stora drag är den trots allt komplett och vi har ingen större ängslan för att den inte skall få en uppdatering in framtiden. Nöjet är helt på vår sida, brukar det ju heta.

Luciakör med Gustav som Chaufför

Vi har aldrig varit speciellt järnvägs relaterade vid Rubens men kanske att framtiden kommer att se annorlunda ut. En indikation på en eventuell intressevridning åt det hållet kan uttolkas av den diskussion som avlyssnades från den yngsta generationen av Rubens barn.
Det var Luciatåget som var på tal och det diskuteras nu livligt bland barnen vad de skall uppträda i för skepnad den där magiska luciadagen. Den äldsta flickan 7 år har inga som helst tvivel om sin roll som ljusets drottning, enär den yngre flikan i gänget tvekar lite om det är en mindre kopia av sin syster eller en tomte som är bäst. Den äldsta grabben 6 år har nog klart för sig att tomte, det är lagom. Nu är det den minsta Gustav 3 år, som inte riktigt har deklarerat sin roll och medverkan i barngruppens luciatåg. -Så vad ska du vara DÅ, manar de äldre på? Vad ska du va Gustav,…? Han skruvar sig lite, tvekar och sen vänder han på sig och går iväg, ropandes över sin högra axel – Ja, ja sa va chaufför!

URANUS - undervattensbåten i Svartvik

URANUS  som från en annan planet

Denna rostholk till båt, är det den?  NEJ det är inte sant,.....  Ja så kände vi det när vi slutligen nådde Svartvik söder om Sundsvall den där morgonen och framför oss såg målet för vår resa. Vi hade varit på vägen under ganska många timmar då. Målet var att i där Svartvik montera ur och lossa maskinen i S/S Uranus. Tidigare på året 1990 bärgad efter 16 år på sjöbotten och nu uppdragen på kajen i Svartvik. Vi var i detta fallet en trupp om tre, Ruben Blom, undertecknad och min brorson Jonas, Rubens sonson. Tre generationer maskinentusiaster på resa mot okänt mål, skulle man kunna säga. Naturligtvis bar vi alla tre på var och sin vision/sinnesbild om vad vi skulle möta, baserat på var och en individuella erfarenheter, men detta var långt, mycket långt utöver vad någon av oss hade kunnat föreställa sig. 

Väl framkomna och trötta funderade vi över företagets verkliga mening. Vi organiserade vi oss något efter en första rekognisering och förberedde camping faciliteterna. Ett tält var medtaget som restes invid båten och vi ordnade oss lite mat. Sakta började vi förlikas med tanken på att här lägga ambition och kraft i botten på denna skorv nästa morron.

Ska vi byta grejor, ska vi byta grejor med varann?....
Hur kom det sig nu då att vi hamnade här uppe i myggen, i ett tält, med en ambition att bärga ångmaskin i botten på ett utrostat skrov? Ja det var Medelpads Sjöhistoriska Förening, tror jag de hette, som kontaktade oss för att höra om vi var intresserade att ta vara på  maskinen i Uranus. De hade fått den maskin och kunde tänka sig att byta med oss mot en av de maskiner vi fått från den pråm som ursprungligen varit en färja i Göteborg.
Visst det gick väl bra och innan direkta förhandlingar kom igång så backade de ur bytet och föreslog oss att vi rent av tog hand om Uranus maskin utan motprestation. Gratis är gott, sägs det ju, så med en illusionerad trippel i huvudet tackade jag självklart ja, och det utan att veta vad jag i verkligheten sa ja till. Att den legat skjunken i 16 år betydde inte så mycket för mig i det läget, då jag inte ens i min vildaste fantasi kunde förstå så mycket rost  på denna tid

Morron dag två
Så var det dags och vi kryper i våra overaller. På bilden ser vi Jonas och Ruben göra sig redo att entra fartyget. Stegen är på plats, och då den var lite kort var vi tvugna att placera den på flaket för att nå upp. Ganska praktisk tänkte man när skiftnycklar och all bråte skull in där innanför. Men det var inget behov för den skull, för verktyg och gas-slangar kunde lätt plockas in genom det sönderrostade skrovet som innehöll gott om hål, stora så att näven lätt kunde komma in. Det kom att visa sig vara mycket behändigt och gent.
Väl kommen över relingen väntade en ännu värre överraskning. Hela maskinrummet, ja hela botten, innanmätet var täckt av fint slam som byggt på maskinen där nere på sjöbotten. Nu var det torrt men hängde kvar på på sin plats tills man nuddade vid det. Då frigjordes det till ett moln av gult sot och det stoftet var inte trevligt att vare sig andas in eller fylla kläderna med. Detta slam var väl någon förorening från pappersbruken där i kring. Sulfit eller Sulfat eller något annat, det är omöjligt för en slättbo från Skaraslätten att avgöra. Det proklamerades lokalt ett totalförbud mot att vidröra eller ens pilla det minsta på dessa avlagringar. Något som var omöjligt att låta bli då det var en mycket tacksam reaktion vid minsta touching. Självbevarelsedriften lärde oss snart att låta bli och fortsättningsvis röra oss som det vore en glashylla. Snabbt och försiktigt arbetades muttrar och anslutningar loss. Där det var svårt vidtog skärbrännaren och vid något tillfälle skar vi loss bottenbultarna från utsidan genom att göra oss ett hål i skrovet. Arbetet gick utmärkt trots de vidrigaste förutsättningar, och det var inte många muttrar som inte lossade frivilligt när nyckeln kom på plats.

Chocken blev inte mindre när vi kom ner i maskin. Då om inte tidigare så ångrade vi oss nu kraftfullt, men det var för sent att göra något åt det nu. Farfar hade ett uttryck som kanske passar in här. "Har en tatt skam i båten får en´la se te å ron i´lann"

Skärmästarn
När vi ansåg att vi var klara i maskin, så var det dags att skära av kappen så att maskin kunde lyftas upp den vägen. Arbetet påbörjades och det visade sig vara ett riktigt skitjobb, då mönjan och färjen stundomtals var så hopplöst tjock och närmast ogenomtränglig för skärlågan.
Så hände det något som livade upp, något som först var klart obekvämt och irriterande men som vändes till en välgärning. Plötsligt dök ett gäng upp från Medelpads Sjöhistoriska förening som skulle plocka dän endel gamla turbiner i botten på båten. Det gick ju inte att hållas därnere när vi stod där uppe och skar så gnistorna haglade över hela innanmätet. Först blev det lite irriterat när det senare gänget propsade på att vi skull upphöra med vår verksamhet tills de var klara? Det gick ju inte då vi hade kommit den långa vägen och hade tidsplan med åkare och kranbil. Vi hävdade att de som var mer lokalt belägna var de som skulle vänta, och till det, att vi faktiskt var först på plats. Nu löste det sig så bra genom att en i gänget visste bättre om hur man skar och då han började instruera var det inget naturligare än att han fick ta över brännaren. Från den stunden titulerades han "skärmästarn"  Han visste hur man gjorde och tog över jobbet helt. Därmed slapp vi ifrån det obehagliga jobbet med att skära något mer, så jag och Jonas gick över till att laga mat. Far stog och såg på hur Skärmästaren skar upp kappen åt oss. Sedan vi ätit vilade vi i några timmar i väntan på kranbilen och åkarn.  Det blev på så vis ett lämpligt tillfälle för Förenings gänget att gå loss på sina turbiner.

Lyft och  borttansport  

Med mobilkran från Sundsvall och åkare från Skara bärgades så maskinen ur Uranus. Lastades och kördes  till Götene. Längre än så har inte vår ambition med den maskinen räckt utan det har fått räcka med bevarande gärningen. Den står numera utmed en husgavel och det förhatliga dammet har sedan länge släppt med rost och pålagringar som har fallit av. Vi vet inte vad som kan tänkas bli av denna maskin men lite färg kunde den kanske ändå vara värd. Maskinen är byggd i Holland, Gronningen 1916, och är på ca 300 hk.
                                                          

RUBENS lyfte maskin - när Tommy sa, den är Din

Bogserbåten  BJÖRNEN

Byggd 1953 vid Kockums Mek. Verkstad AB, Malmö som landets sista ångdrivna bogserare. Erhöll en begagnad maskin från en Engelsk minsvepare av  "the island class trawlers"

Maskinen är byggd av, C. D. Holmes & Co Ltd, Hull – Tripleångmaskin på 990 hk (Byggd 1941)

Båten var i bruk till 1982 som timmerbogserare vild Holmens, och blev därmed Sveriges sista ångdrivna bogserbåt i kommerciellt bruk. Den köptes därefter av Avelins i Sthlm, varifrån strax Tommy Persson köpte den. Tommy Persson kom att motorisera båten och skänkte ångmaskinen till oss på plats, mot att vi tog ur den, vilket så och skedde på sensommaren 1984. Demonteringen skedde vid Björnens normala kajplats no 462 Norrmälarstrand, Sthlm. 

(2012-12-10)  Vill nu gärna lägga in att tipset om Björnen, Granö och Stjärnö, kom ifrån en vänlig själ, men idag vet jag inte vad han hette, men är oerhört tacksam för den hjälpen. Stjärnö och Granö lyckades inte men det kan vi komma in på i ett annat tillfälle)

Tommy Persson till höger i bild, Bogserbåten Björnens dåvarande ägare har satt upp foten på kanten till den avskurna "capen". Kanske han funderar över, vad har jag gett mig in på? eller kanske han funderade i banorna, vad smidigt detta har gått i alla fall. Men efter 2 dagars skruvande där nere i maskinrummet  så var det så äntligen dags att lyfta ur Björnens maskin denna sommardag 1984.

Nä så ångerfylld det var nog inte Tommy Persson denna dag utan tämligen fylld av tillförsikt inför projektets fortsättning. Maskinen hade han gett bort på plats och det betydde att han hade inte ansvar för den delen utan kunde koncentrera sig på det omgivande arbetet vid lossningen. I stället var det nog  herrarna Rubens som möjligen hade någon betänksamhet inför det stora lyftet. Tage som har slagit sig ner på toppen av receivern från högtrycks-cylindern begrundar alla muttrar han just lossat för att få bort cylinderlocken. Allt för att reducera höjden.

Kranbilen är nu på plats och maskinen har släpt i botten. Det dröjde lite innan maskin blev hängande fritt ty båten hade en tendens att vilja följa med upp de första 25-30 cm. när väl vikten övergått till att bara hänga i stropparna gällde det att lirka loss den från bottenskruvarna. Som alltid visade det sig att där var ytterligare en mutter att lossa. Det var   väntat så ingen dramatik utan bara lungt och fint, lungt och försiktigt, uppåt.

"lite till, här går fritt, rulla på, det går bra, Kör bara"  var utttryck som det ödslades med en stund när det var som trångast. Ungefär en meter upp ser vi den här passera genom det hål den en gång kommit ner via. Det ska gå, det har vi mätt på, när kondensor och pumpar är demonterade.

Tage håller koll på denna sida Fader Ruben har koll på motsvarande sida och Tommy Persson har koll på alla.

Nu är maskin nästan uppe, skall bara igenom öppningen med foten så sen är det fritt. En lättnadens känsla infinner sig när den går fri och kranbilen börjar vrida in maskin mot den väntande trailern.

Så är maskinen fri från båten och passerar över relingen in över kajkanten. Ruben Blom ser imponerat på den magnifika maskinen som hans söner har tagit åt sig att bärga. Den här gången var Rubens roll reducerad till lastningen varför han följde med trailern upp. Vi som ibland identifieras som Rubens pojkar, hade att göra ett par dar innan med att skruva loss allt och frigöra  maskinen från anslutningar och pumpar och allt där var.  

Det är en erfarenhet att det blir inte gärna så mycket åskådare när aktiviteterna av det här slaget sker i stan.

Det blir  minst lika många nyfikna  om man hanterar och effektiviserar ett motsvarande projekt  på landsbygden eller helst  i någon mindre ort. Det är närmast en observation utifrån de foton som vi har på händelsen och där det inte är mycket folk som står och tittar fast det är mitt i stan. Troligen är det vi som nördar som överdriver händelsen värde och valör, storstadsborna i gemen har inte tid och intresse att ägna sig åt historiska händelser som att rädda en ångmaskin. Lyftet var ju rent generellt inte så spektakulärt då allt gick som smort och inga olyckor hände.  

Kajplats 462 Norr Mälarstrand har etsat sig fast i huvudet på oss som var med. För oss var det stort och en fullkomligt unik händelse. De andra två maskinerna som fanns samtidigt gick förlorade på grund av andra omständigheter vara brist på känsla för sakens natur var den allra största orsaken skulle jag vilja säga. Tommy Persson bidrog som båtägare till maskinens bevarande genom att från sitt håll skapa förutsättningar för vårt engagemang. Vi vill tacka Tommy Persson för hans insikt och tillmötes gående vilket möjliggjorde det hela.

Nedan en bild på ekipaget när det väl var framme i Götene. Här gällde andra regler och ordninger, ingen kranbil här inte utan avlastningen kom att ske för hand med genomtänkt teknik, lite erfarenhet, domkrafter och järnvägsräls. Den kursen var en specialite på Rubens "universitet". Trailern var fri att fara nästa morron om någon tvivlade.